Örjan Kristenson ställer ut i baren

Att fotografera är lätt, därför så svårt.

Fotografi är en opålitlig älskarinna. Och det är jag också.

Vi möttes första gången våren 1975. Varmt och vackert var det,

ett sådant där väder som lämpar sig för en romans mellan två elektrifierade galningar. Åskan låg i bakgrunden – men; blå himmel och blåa ögon.

Egentligen kollade jag in en annan donna – journalistiken.

Men delar av min omgivning avrådde mig från att närma mig henne.

Ouppnåelig, sa de. Strunt samma tänkte jag, hon är bildskön men har inte samma charm som fotografi.

Det var en förtärande passion de tre första åren, och brandkåren var aldrig i närheten. Sedan lade slentrianen sin skugga över oss.

Det som brunnit, var aska.

Likt två magneter – med nordändarna mot varandra – repellerade vi i tangentens riktning. Hon sökte en partner (bland båda könen), någon hon kunde prata med, någon som förstod henne.

Så, skilda vägar gick vi.

Vägar som ändå visade sig parallella, så småningom.

Jag körde buss i huvudstaden. Jobbade med ungdomar i Älta. Fiskade torsk på garnbåten Tärnvik, mat på bordet.  

Vi möttes igen, i en liten källarlokal på Ploggatan 1 i Stockholm.

Hon satt där och samtalade lågmält med fotografen Christer Strömholm. Kolsvart hår och alabastervit hy.

Christer vände sig mycket sakta mot mig där jag stod i dörröppningen till hans näste: Förstår du nu?