om Helmtrud Nyström

Helmtrud kom till Sverige i början på 60-talet och startade först på Målarskolan Forum i Malmö och studerade senare under fem år för Bertil Lundberg på Grafikskolan Forum. Hon utvecklade snart ett personligt bildspråk och blev en flitig utställare i Sverige och utomlands. Vid internationella grafikbiennaler har hon tilldelas flera  första priser för de poetiska färgetsningar, som hon etsat fram i kopparplåtarna.

 I början av 90-talet återvände Helmtrud  till måleriet, mycket till följd av att hon innehade ett 10-årigt konstnärsstipendium från Bildkonstnärsfonden. Nu etablerade hon sig som en suggestiv skildrare av det svenska landskapet. Många verk redovisades vid en stor utställning på Konstakademien i Stockholm och i Millroths bok ”Helmtrud Nyström Målningar” 2004.

Monotypier är ett tredje medium som hon under senare år experimenterat med hos atelje Larsen i Helsingborg.  Helmtrud tycker att det är ett mycket spännande sätt att utveckla de konstgrafiska teknikerna och göra unika blad. Hon har sin ateljé i Lund, och är representerad på många svenska och internationella museer. Hennes mindre verk, framförallt färgetsningar, finns i många svenska hem.

På utställningen i Borstahusen visas nya monotypier, mestadels större naturscener.

Det var i grafiken som Helmtrud Nyströms eget språk tog form. Det svenska verbala språket ville inte vara med, tyskan fanns som grund, men var svåranvänt i Sverige. I sitt bildspråk kunde Helmtrud både söka och uttrycka det som hon bar i sin botten. Och där fanns ett främlingskap, en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans; invandrad, kvinna och konstnär i ett samhälle som inte riktigt passade in. Tecken för flykt och frihetslängtan finner vi därför ofta, ibland i form av fåglar eller vingar. En känsla av tyngdlöshet kan också infinna sig.

Bilderna talar till oss, de är berättelser, men inte på ett litterärt sätt och därför är de oöversättbara. De är inga illustrationer. Bara bildläsning på bildläsningens egna villkor är möjlig. Vi behöver inte förstå, bara ta in och låta det verka.

Vi nås då av något som är botten också i oss själva, kalla det ”Det kollektivt undermedvetna” om du vill. Hon ger oss tecken som sammanfogar tanke och känsla. I det gränslandet borde vi egentligen alltid befinna oss i.

Thomas Millroth, som skrivit flera förnämliga böcker om Helmtrud Nyströms konst, nämner vid några tillfällen att man inte i första hand skall uppfatta Helmtrud Nyströms bilder som ting eller som konstföremål, utan mera som böner som blivit bild. Pröva den hållningen: Böner som blivit bild.
Torgny Åström

Livet utspelar sig i Helmtrud Nyströms bilder som ett slags samtal, inre monologer, som närmast kan liknas vid ett mummel eller viskningar. Som i sagan skall flera dörrar aldrig öppnas. Vi rör oss här i rum utan tid och med tecken utan språk. Bilderna är fyllda av inneboende hemligheter, som yttrar sig som värme, rörelse, innerlighet, lidelse, en svårtolkad spänning mellan oro och dröm. Det ger förtätning.
Thomas Millroth

Helmtrud Nyströms måleri har en intressant position inom den nya narrativa linjen inom konsten. Hon berättar stort om ett gränsland som känns välbekant, med årstider som växlar och personer som försöker anpassa sig till vädret och landskapet. Men i hennes scener finner man snart att gestalterna är undflyende och deras försök att ”reclaim the nature” håller på att misslyckas.

Här finns ett dubbelt utanförskap: Nutidsmänniskans fåfänga längtan att finna tillbaka till naturen och hennes svårigheter med att inlemmas i ett socialt sammanhang. Helmtrud Nyström berättar om denna ambivalens. Vi anar att hennes bilder får energi från historier och upplevelser från hennes barndom i efterkrigstiden.