Anna Ekman

”Aleksa” - ANNA EKMAN
Anna Ekman om sitt konstnärsskap och utställning

Mina iscensatta fotografier är ofta inspirerade av Barockens illusionsfyllda bildvärld med dess speglingar och rörelser mellan ljus och mörker. Jag arbetar långsamt och experimentellt med tid och ljussättning med en analog mellanformatskamera. Verken handlar om tillvarons drömlikhet och kretsar kring frågor om den mänskliga identitetens fragila existens
I Pumphusets konsthall visar jag en presentation av ett fotografiskt projekt med skådespelerskan Aleksa som från början föddes som man. Vi arbetade intensivt tillsammans under en period och efter hand kom jag mer och mer att se verket som en bild av själva sökandet efter en person än av personen i sig. Porträtten visar en del av de många olika skepnader en människa kan anta sedd genom en kameralins, reflekterad och filtrerad genom ljus.

Thomas Millroth, författare och konstkritiker, om Anna Ekmans fotokonst 

Anna Ekman gör stora foton i klärobskyr. Spelet mellan ljus och mörker liknar dramatiskt barockmåleri. Men ingenting är manipulerat, allt har hon ”målat” direkt i kameran. Det betyder att varje bild, varje detalj i bilderna är beroende av den balans ögat lyckas uppnå; mellan ljus och mörker, mellan former och format. Anna Ekman kan, och hon berättar. Hon är skicklig och skapar ett ovanligt sug i bilderna. Men det är inte av det virtuosa slag som resulterar i de största formaten och värsta gesterna. Det särskilda hos henne vill jag beskriva som en tunn hinna i hennes bilder, en vag gräns mellan att finnas till och inte finnas till så som det formas i en plastisk bilduppfattning. Många av hennes foton liknar reliefer och stiger fram samtidigt som de drar sig undan. I rad hänger fotona i den stora salen som ett slags aningar om någonting annat. Och där är alla dessa människor. Det slår mig att det är samma slags människor som Stig Claesson eller Lage Lindell berättade om i sina bilder. Det har talats om dem som reduktioner och förenklingar. Det är skitprat. Det är bara det att de här gestalterna – Stig Claesson, Lage Lindells lika väl som Anna Ekmans – befinner sig någonstans i en blandning av ett socialt, psykologiskt, samtida rum som vi i grund och botten inte vet så mycket om. Vad vi ser är någon som just stannat upp, är på väg, har varit på väg. Konstnärerna har beskrivit dem så, för att de inte vill låtsas att de vet så värst mycket mer än vi gör, men att de ändå skriver, tecknar, fotar, målar för att få reda på mer. Den som kan ska också berätta.
… Tankarna far i kors och jag tänker åter på Anna Ekmans bilder. Idag finns det vissa norska konstnärer som håller upp det förflutnas ljusdunkel för att blända oss. Också Ekman kan stava de gamla klärobskyrmålarnas namn, men hon gör precis tvärtom. Betraktar, väntar, prövar. Och lämnar mig undrande. Utan stora ämnen och antikiserande mytologi. Det är bara något så otidsenligt som – människan. Konsten består också i att respektfullt kunna dra sig undan. Det är som med den där berömda synkopen. Man kan lyckas fånga den genom att knäppa med fingrarna, men sedan är den borta.