Kjell Nupen
Det är norska Kjell Nupens (1955-2014) blå landskap som dominerar utställningen i Pumphuset, dess horisonter som går i linje med landskapet utanför konsthallen – den nordvästskånska kustens beskedliga krokar och böjningar mot den norska kustens vassare, kargt dramatiska silhuett.
| Den natur Nupen upptas av att skildra är inte det levandes eller spirandes natur. Hans tid är skymningens, hans stämning är melankolins och hans färger är blå. Den färg som ibland kallas Nupenblå, ett slags mörk och dov ton, är blandad av uppåt femtio olika blå nyanser.Ändå är den för Nupen typiska blå färgen egendomligt dämpad och matt, med få skiftningar. Där den skymtar fram, oftast mellan svarta kustremsor och tunga, mörka molnskogar, liknar den i stället ett slags artificiellt avtryck av det konstnärliga temperamentet, en remsa Nupenskt lynne i ett obändigt landskap.Med verk präglade av tystnad, svårmod och otyglat rå, romantisk skönhet bejakar snarare än kringgår Nupen de klichéer som en landskapsmålare från Norge måste ställas inför. De rena horisonterna bryts av svarta klippor mot lugnt vatten. Natten och skymningen är ständigt närvarande. Ett fåtal synliga objekt av människans hand är på god väg att återtas av naturen. Svarta, olycksbådande fåglar kretsar ibland över scenen. |  |
 |
Men det är inte bara dessa melankoliska stämningar som fyller Pumphuset. En spektakulär spänningspunkt i utställningen utgörs av en ny Yamahamotorcykel, belagd med bladguld och placerad i absolut blickfång framför konsthallens stora panoramafönster ut mot den grå kusten. Det är ett märkligt malplacerat verk, skränigt och skramligt och grällt mot de dovt vemodiga målningarna och grafiska bladen, och som i sin okommenterade existens tycks fungera enbart som kontrasterande objekt. Och just därför blir motorcykeln problematisk, för att den ställer sig själv mot de tvådimensionella verken på väggarna och gör dem enhetliga, slätar ut skiftningar och mer subtila skillnader dem emellan. Det är synd, för de verken är sådana som vinner på att betraktas länge, grunnas över, och möjligen ge upphov till en och annan existentiellt blå förnimmelse. Johanna Gredfors Ottesen |