Välkommen till en spännande kväll på Pumphuset. Det är gratis entré!
Möt Lotta Lundberg som berättar om sitt författarskap och signerar sin senaste bok BÅTEN!
Lotta Lundberg utbildade sig på Uppsala universitet och i Wien och var högstadielärare i Stockholm från 1994 innan hon debuterade 1998 med romanen Låta sig hända.
Hennes författarskap behandlar existentiella teman med fokus på frågor om värdighet, identitet, gränser och sexualitet. Lundberg är översatt till tyska, holländska, danska, norska, tjeckiska, makedonska och finska.
År 2006 mottog Lotta Lundberg stipendium från Albert Bonniers Stipendiefond och 2015 Sveriges Radios romanpris för Timme noll, vilken inspirerades av Cordelia Edvardssonslivsöde. Samma år tilldelades hon De Nios Julpris.
I mars 2020 mottog Lundberg Ida Bäckmans stipendium till Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs minne från Svenska Akademien.
Lotta Lundberg bor och arbetar i Berlin sedan 2004. Hon varvar sitt författarskap med journalistiska och redaktionella uppdrag samt leder kurser i litterär gestaltning. Hon skriver även krönikor i Svenska Dagbladet.
Lotta har anknytning till Borstahusen, läs hennes härliga krönika här:
Lotta Lundberg återvänder till barndomens somrar i fiskeläget Borstahusen. Här är vattnet så långgrunt att man nästan kan vada till Köpenhamn, där en ogift kvinna vid förra sekelskiftet kunde föda ett barn. Det tillät inte svensk kvinnosyn.
Var sommar träffas hela släkten på New Delhi Airport. Borstahusen – ett litet fiskeläge utanför Landskrona. Där är så mycket folk, säger Far, att överallt var man går, sticker det upp något släkthuvud bland en massa lakan.
Det är han som har döpt det lilla huset till New Delhi Airport, han har varit i Indien och där ligger också människor huller om buller bland en massa lakan, påstår han.
Vi kusiner sover på vinden, på ett hav av madrasser. Där nere sover alla andra. Ingen fattar hur vi får plats. Landskronaposten har till och med gjort ett reportage om oss för att vi var så trångbodda. Det har vi ramat in.
Borstahusen har tre gator: Övregatan, som vetter mot Skåne. Nedregatan, som går längs stajlabacken, där fisknäten hänger och luktar. Och Mellangatan, mitt emellan. Där ligger vårt hus och en affär och ett konditori. I gatten bor de tufsiga kattorna. De är fler än vi.
Hela Borstahusen luktar tång och glass och vi badar som galningar i alla väder. När vi inte ligger på mage och fiskar krabbor längst ut på piren eller jagar kaniner intill golfbanan.
En gång flöt det upp en bajskorv på sandstranden. Det var en skandal. De kommer guppande från Danmark, sa en morbror, och hötte med näven över sundet. På den tiden trodde vi att han ljög.
Öresund är så långgrunt att man nästan skulle kunna vada till Köpenhamn. I augustinatten glittrar ljusen där. När jag kisar kan jag se karusellerna på Tivoli. På midsommar tänder de eldar på danska sidan. Det känns så nära att man skulle kunna stå på vår pir och grilla korven.
Under kriget gömde danskarna flyktingar i fiskebåtarna och körde dem till oss. De kunde minsann ta betalt, säger en annan morbror.
Min mormor är född i Köpenhamn. Precis som Astrid Lindgren blev hennes mamma med barn utan att vara gift, på den tiden var det omöjligt att föda barnet i Sverige. Men i Danmark gick det an, så helt galna är de inte danskarna.
Svensk kvinnosyn vid förra sekelskiftet anser vi vara en större skandal än några random danska bajskorvar.
För länge sen var Borstahusen fattigt. Där bodde sillastryparna. Man sa så. De rullade sina skottkärror in till stan och sålde sin fisk till landskronaborna. Alla hade utedass. Vi också. Nu är Borstahusen ett semesterparadis, med dyr fiskrestaurang, makalös konsthall och golfbana med utsikt över Backafall på Ven.
Från Borstahusen kommer Siw Malmqvist. Vi kan alla hennes sånger utantill. Siw hade nio syskon. Det måste också ha blivit många huvuden bland lakanen. Trots att vi nästan varit grannar såg jag henne i verkligheten först 2006. Jag satt på teaterscenen Admiralspalast i Berlin och kände mig stolt. I smyg. Hade jag vågat be om en autograf hade vi nog ramat in den också.
Vi cyklar in till Landskrona på 15 minuter. Längs havet. Det är nästan alltid motvind. Som om vinden vände bara för att nu kommer vi.
Vi susar förbi Nordens bäst bevarade vattenfästning från 1500-talet, Citadellet. Vallgraven är fortfarande kvar och till fängelset där – Statens tvångsarbetsanstalt – skickades på 1920- och 30-talen Sveriges ”fallna kvinnor”. De var samhällets bottensats. Deras brott var att de väckte moralisk anstöt. I Landskrona skulle de lära sig veta hut.
Om vi inte är snälla hamnar vi där, hotar de vuxna. Eller i Hamlets kasematter på Kronoborgs slott.
I Landskrona skrev Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga”. Det var här hon fann sin författarröst, tänker jag när jag står utanför huset och tittar upp mot vindsfönstret där hon bodde i 13 år.
När vi läste Nils Holgersson i skolan tyckte jag att hon var tråkig. Med åren kom jag att ändra uppfattning. Jag ville bli som hon. Mina kusiner fortsatte att sjunga Siw Malmqvist.
Lagerlöfs roman ”Körkarlen” lär vara inspirerad av hennes tid i Landskrona. Fattigdomen, slummen, Frälsningsarmén och den spirande arbetarrörelsen.
Numera är Landskrona en arbetarstad utan arbetare, en industristad utan industri, en hamnstad utan hamn. Det är något sorgligt med det.
Men Landskrona är alltid en sommarstad. Och New Delhi Airport fylls av en massa lakan.
RECENSIONER:
Timme Noll
I krigets brinnande Berlin skickar Hedwig bort sin halvjudiska dotter utan att veta, eller orka förstå, vad det innebär. Lotta Lundberg fick den nyligen bortgångna Cordelia Edvardsons tillåtelse att skriva en bok baserad på hennes mors liv. Timme noll heter den; ett begrepp för krigsslutet men även en bild för att stå i sin egen ruin. Gripen känner jag med Hedwigs skuld och ser den speglad i arga Isa och psykoterapeuten Ingrids tvivel på sig själv och sitt äktenskap. Tre kvinnor, tre tider, tre berättelser som varsamt snuddar vid varann." Jenny Lindh, M-magasin
Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu, flickan som hon lämnade bort? Lever hon?
2005. Ingrid har gett upp sin praktik för att flytta till skärgården och bli prästfru. Maken är sjuk och kräver hennes omsorger. Men på ön finns också Hanna, författaren som Karl Erik verkar komma allt närmare.
1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar som tonåring hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet med stakar, hjärtan och kors. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.
Skickligt flätar Lotta Lundberg ihop tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?
Den första kvinnan
Försvarets tolkutbildning har äntligen öppnats för kvinnor och Sara är en av två, i en klass full av manliga meniga. Kalla kriget är över, men de unga löftena sitter fortfarande under vindskydd i skogen och böjer ryska verb. Landet i öster är alltjämt en opålitlig granne.
Två decennier senare är Sara korrespondent i Berlin, kontroversiell men alltid läsvärd. Putin bedriver imperiets expansiva politik, Krim är under ryskt styre, trollfabrikerna pumpar ut desinformation och kampen om sanningen finns överallt där nyheter förmedlas.
Sara skriver allt spetsigare om Sverige, på ett sätt som väcker ryssarnas intresse. I den nya tiden är allt i förändring och lojaliteter kan skifta över en natt. Så kommer ögonblicket då uppvaktningen blir konkret. Skulle hon vilja rapportera för den regimtrogna kanalen som går emot västerlandets konsensus om vem som är ond och vem som är god?
I Sara Lander har Lotta Lundberg skapat ett inträngande porträtt av en kvinna som avskydde förenklingar, men också drogs till äran och berömmelsen. För att förstå historiens gång, och sin egen roll i den, krävs självrannsakan och mod. Men hur tar man ansvar för det man gjort?
"Det är bara att kapitulera. Villkorslöst ... en våghalsig djupdykning ner i det mänskliga psykets grumligaste vatten."
"Lotta Lundberg lyckas verkligen fånga en tid där gamla sanningar är i upplösning, där den liberala demokratin utmanas av nygamla krafter och där de grå nyanserna tar över sådant som tidigare har varit svart och vitt." Östersunds-Posten (Mittmedia)